Almedahls vagga finns i Göteborg

Almedahls har en mer än 160-årig textiltradition med anor sedan mitten av 1800-talet. 1846 startade Hans H Wesslau tillverkning av lingarner och linnevävnader i Örgryte socken, nu en stadsdel i Göteborg. Hans dotter Alma gav fabriken namnet Almedahls och stadsdelen heter än i dag Almedal. Under de tio år fabriken kom att vara i Wesslaus ägo ägnade han sig intensivt åt att att utveckla rörelsen och var mycket mån om att Almedahls-namnet förknippades med kvalitet. Han gjorde bl a studieresor till utlandet där han sökte upp skickliga mönsterskapare samt lät bygga ett beredningsverk som kom att bli Sveriges första kompletta linneindustri.

1856 var Wesslaus pengar förbrukade och han lämnade två år senare över rörelsen till J G Busck, som kom att kallas ”kungen i Örgryte”. Han drev företaget med mycket stor framgång ända till 1900 och ansågs som en av de ledande textilmännen i Sverige. Busck var liksom sin företrädare mycket angelägen om att Almedahls-namnet skulle stå för kvalitet. Detta ledde till en rad utmärkelser och diplom för Almedahls vid världsutställningar i städer som Amsterdam, Paris och London.

Efter första världskriget blev det problematiskt för Almedahls. Kapitalbrist gjorde att fabriken inte kunde följa med i den tekniska utvecklingen och samtidigt hade det tillkommit en rad nya linnefabriker. Särskilt bevärlig var konkurrensen från Dalsjöfors Wäfveri AB. Detta ledde 1919 till en sammanslagning av de båda fabrikerna och Almedahl-Dalsjöfors AB bildades. Huvudkontoret kom att ligga i Almedal i Göteborg.

Hans H Wesslau (1807-1884)	J G Busck (1825-1907)

Kvinnor och maskiner-interiör från Almedahls spinneri

Dalsjöfors Wäfveri AB´s historia före sammanslagningen med Almedahls

1897 kom tre unga män, Henning och Martin Wenander samt Herman Jansson överens om att starta en textilfabrik vid en bäck i Dalsjöfors. Med tanke på att Dalsjöfors på den tiden endast bestod av några få stugor, inte hade någon riktig landsväg samt saknade både postkontor och järnväg var det ett mycket djärvt projekt. Det verkligt stora problemet var dock att man ordentligt hade överskattat vattentillgången i den lilla bäcken.

Trots alla svårigheter kom Dalsjöfors Wäfveri i gång med linnevävning och verksamheten utökades undan för undan. I början av 1900-talet började man också spinna sitt eget lin i stället för att köpa garn utifrån. För att säkra tillförseln av lin gjorde man tappra försök att odla eget, men detta upphörde på 1930-talet.

Fabriken i Dalsjöfors inriktade sig bl a på att konkurrera med Almedahls i Göteborg. Att detta var möjligt berodde till stor del på att man lyckades få mycket skickliga yrkesmän till Dalsjöfors. Det var gott om duktiga mönstertecknare och man hade ett välutrustat laboratorium. En laboratorieanställd blev senare professor i Uppsala. Det stora tekniska kunnandet fanns på många nivåer: skickliga vävlagare, som skötte underhållet av vävstolarna, erfarna förmän på olika avdelningar och inte minst de många duktiga kvinnorna, som skötte produktionen av dyra jacquard- och damastvaror. Dalsjöfors vävare upplevde en felvävnad som något av en dödssynd.

Dalsjöfors sägs vara den första textilfabriken i Sverige som införde flerskift för att få ner de fasta kostnaderna och under den stora linneepoken hävdades det att fabriken var en av världens modernaste linneväverier. Dalsjöfors hade i sitt sortiment vissa produkter som Almedahls saknade, t ex vattulin och kanvas, som var viktiga material för konfektionsindustrin och tillverkades i mycket stora kvantiteter. En annan specialitet var vävar för handbroderier. Som mest hade fabriken i Dalsjöfors 600 anställda.

Alingsås Bomullsväfveri AB´s historia före sammanslagningen med Almedahls

1862 kom engelsmannen Charles Hill till Alingsås, som på den tiden var en slumrande småstadsidyll. Han hade sedan 1843 varit verksam både i Rydboholm utanför Borås och i Norrköping. I Norrköping var han en av grundarna till Norrköpings Bomullsväfveriaktiebolag. Under åren 1861-64 köpte han upp ett antal tomter i Alingsås stad där han hade för avsikt att driva väverirörelse. I oktober 1862 startade han så Alingsås Bomullsväfveri i resterna av det som varit Alströmerska manufakturverket, vilket Jonas Alströmer grundat hundra år tidigare.

De vävnader som tillverkades under fabrikens första årtionden var så gott som uteslutande oblekt domestik i bredderna 65 och 70cm. ”Alingsås Domestik” var ett på sin tid välkänt och inarbetat varumärke. Domestik användes bl a till kläder, underkläder, foder och lakan. När väveriet startade 1862 hade man 14 vävstolar och den den totala arbetsstyrkan bestod av 24 personer. 1869 lät Hill så uppföra ytterligare en fabrik, Strömgatefabriken, i anslutning till den gamla. Antalet anställda var nu uppe i 144 personer och vävstolarna var 236 stycken. Därefter lät Hill bygga ytterligare två fabriker, varav den sista, Ringgatefabriken, stod klar 1884.

Charles Hill drev Alingsås Bomullsväfveri med stor framgång fram till sin död 1889, då sonen Edmund Hill tog över verksamheten för att två år senare lämna över till Ernst Tigerschiöld. Denne kom att leda fabriken fram till 1903, då Victor Hill, sonson till Charles Hill, kom in i bilden.

Under 1890-talet började man tillverka twills i små kvantiteter samt väv för industriellt bruk som t ex mellanlägg, ostduk och smörduk. Under denna period började man också producera lakansväv och rullgardinsväv i bredderna 120-180cm. Den oblekta väven utgjorde fortfarande den övervägande delen av produktionen, men blekta, färgade och randiga vävar började komma mer och mer. Eftersom man inte hade någon möjlighet att bleka och färga själv annat än i mycket små kvantiteter, skedde detta genom lönberedning hos färgerier i främst Borås och Göteborg. Större delen av försäljningen skedde fortfarande över disk till allmänheten.

1905-06 lät Victor Hill bygga ett helt nytt väveri vid sjön Gerdsken i Alingsås. Detta kom senare att byggas ut i etapper till ett komplett beredningsverk och här har Almedahls-Alingsås sin verksamhet än i dag.

Charles Hill (1816-1889)	Victor Hill (1867-1912)

Efter tillkomsten av det nya väveriet 1905 steg antalet vävstolar dramatiskt, för att år 1912 vara uppe i 1200 stycken. De första automatstolarna som installerades 1908 i det gamla väveriet påstås vara de första i Sverige. Allt eftersom de gamla vävstolarna byttes ut mot automatiska byttes väverskorna ut mot manliga vävare, som kunde betjäna ca 20 vävstolar vardera beroende på vilka kvaliteter som vävdes.

1912 avled Victor Hill mycket hastigt, endast 44 år gammal, och eftersom man inte hade någon lämplig efterträdare skapade detta allvarliga problem för bolaget. Detta ledde till att man beslutade sälja hela rörelsen till sin största garnleverantör, Nääs Fabriks AB i Floda. Detta visade sig senare vara ett mycket bra beslut.

När första världskriget kom fick man problem med att lönbereda hos främmande beredningsverk som man gjort tidigare. Man beslutade därför att bygga ett beredningsverk för blekning, färgning och appretering i anslutning till väveriet i Alingsås och detta stod färdigt i december 1916. Under mitten av 1920 talet upphörde också den löntryckning man hade startat några år tidigare och därmed möjligheten att ha tryckta varor i sitt sortiment. Detta ledde till att Nääs Fabriks AB 1927 förvärvade AB Nordens Textilfabrik i Borås, vilket var ett beredningsverk med tryckeri. De tre företagen levde dock skilda liv fram till 1956 då en fusion genomfördes. I samband med denna ändrade moderbolaget, Nääs Fabriks Aktiebolag, sitt namn till Alingsås Bomullsväfveri Aktiebolag.

Under 1920- och 30-talen expanderade konfektionsindustrin när en allt större del av svenska folket köpte färdigsydda kläder samt heminredningsartiklar som t ex lakan, örngott, gardiner mm. Detta ledde till att väveriernas tillverkning övergick i högförädlade, krympfria och skrynkelfria bomullsvävar som kunde vara färgade eller tryckta. Bredderna var 80-90cm och ibland ännu bredare. Alingsås Bomullsväfveri hade 1930 knappt 600 anställda.

Under 1950-talet skedde en stark utveckling mot tillverkning av modetyger till konfektionsindustrin. Detta ledde till en mycket kritisk period för den svenska bomullsindustrin, som från att ha tillverkat relativt enkla vävar, nu tvingades börja med betydligt mer avancerade vävar. Dessa ställde stora krav på företagens konstnärliga och tekniska resurser. De var svåra att tillverka och krävde nya tillverkningsmetoder och maskiner, framför allt på beredningssidan. Man hade vid Alingsås Bomullsväfveri mycket svårt att anpassa sig till det nya marknadsläget och bolagets resultat var därför under 1950-talets sista år mycket dåliga. Det visade sig nu vara problematiskt att driva två beredningsverk, ett i Borås och ett i Alingsås, och man beslutade därför att bygga ett helt nytt i Alingsås dit maskinerna från AB Nordens Textilfabrik i Borås skulle flyttas. Arbetet med detta startade 1958 och pågick i flera etapper fram till årsskiftet 1961-62 då det stora beredningsverket stod klart. Denna investering ledde till att resultaten försämrades ytterligare.

Fabriken i Alingsås omedelbart före den stora ombyggnaden 1958-61

Under våren 1961 inleddes ett produktionssamarbete mellan Alingsås Bomullsväfveri och Almedahl-Dalsjöfors AB i hopp om att kunna lösa företagets problem. Detta samarbete visade sig medföra stora fördelar för båda företagen, men genom en fullständig ekonomisk integration skulle fördelarna utnyttjas ännu bättre. Detta ledde till att Almedahl-Dalsjöfors AB lade fram ett bud till styrelsen i Alingsås Bomullsväfveri som man inte kunde motstå. I december 1961 övergick Alingsås Bomullsväfveri Aktiebolag till att vara ett helägt dotterföretag inom Almedahlskoncernen.

Källa:

Alingsås Bomull – Ett familjeföretags öden under 100 år, Gunnar Berg

Charles Hill, ”Cotton Master”, Karin Linton

Almedahls 1846-1996, Tore Thorsson